Ombord på obebodda vatten, Metha Skog, Ellips

 

Förlåt mig om jag låter tjatig, men jag har ett VMA: svensk poesi är väl bra och så, men allvarligt, har du testat finlandssvensk poesi? Jag har nyligen läst Eva-Stina Byggmästars senaste (bra och konstig), och fyller på med Metha Skogs nya, med den lockande titeln Ombord på obebodda vatten. Den utkommer på Ellips, ett Vasa-förlag som är värt att hålla koll på (tips: sök upp Ulrika Nielsens böcker om du vill läsa något djärvt och originellt!).

 

Skog är liksom Byggmästar rutinerad poet, tillika konstnär. Det här är hennes tionde bok, och den kretsar som titeln utlovar kring kustlandskap och vatten, i alla dess former – inte minst regnet har en framträdande funktion i de kustnära dikterna. Om vi på senare år fått lära oss att en svenskspråkig diktsamling kan ha vilket format som helst (som verifieras av årets många 400-sidiga exemplar), rör sig den här boken i andra riktningar.

 

Efter Ingela Strandbergs stora genombrott på senare år med sparsmakade böcker går det att säga att något liknande kunde vänta för Skog, som också skriver i det kortfattade formatet. Dikterna är skrivna liksom i en inandning. Skillnaden är att det finns en säregen rytm i Skogs dikter, en rytm som uppsöker ellipsen (ordvits, förlåt), avbrottet, hacket. Hon förevisar en god känsla för ljud och musik, för klang och genklang.

 

Dikterna handlar i korthet om tidens obevekliga gång, årstider som avlöser varandra. Men också om de vardagens små händelser som bär på fördolda innebörder:

 

Vi lade händerna i sömn över natten

De kursiva regnens fönsterränder

sugs upp av timmars nya datum

där sol är att vänta vid stranden

 

Ett kursivt regn, det är väl sådant en kan uppleva endast i städer där regn är norm (som Borås). Så blir Skogs dikter ett exempel på poesins funktion som kunskapsform. Och jag tröttnar inte på att säga att poeter är bra på olika saker – Blake är bra träd, Rilke på änglar, Celan på stenar – och kan där tillägga att Skog är bra på regn. Hon närmar sig tillvaron med tillbörlig ödmjukhet, och skriver in sig i platsens mystik, när hon berättar om förfluten tid och hur den kan vara verksam även i ett senare skede, i tider som är simultana.

 

Det ska inte förnekas att hennes dikter bär sin skönhet med händer som fattat den med ömsom vördnad och ömsom nonchalans (bästa kombinationen!):

 

Viljan att hålla tumgreppet kvar i luften

med något tillfälligt som längtan hittat

Att ge till en så vacker saknad

 

Måste saknaden vara vacker? Ja, det är väl så: den är det vackraste vi har. Minnet är romantikens katalysator, och Skog rör sig hemtamt bland de minnen som alstrat hennes dikter. Minnets funktion blir här att skapa struktur åt det oreglerade, ge det formen av något beständigt. Dikterna närmar sig – lite som Byggmästar gör – katastrofer, allra mest uttalat i mer eller mindre uttalade referenser till flygattacken mot tvillingtornen i New York 11 september 2001.

 

Då får dikten karaktär av en anklagelseakt. Vissa rader i den här boken väcker mer undran än förundran med sina tillkrånglade assonanser och allitterationer: ”Gnissla till längs strängars lindade silverlängd / Vapenfria som en hornlös hjorts hovars flykt”. Men åtskilligt skänker något som kunde kallas andlig be-undran, dikter som liknar besvärjelse och bön. Religionen är ett tema i dikterna, men det blir som mest övertygat när det sker lite vid sidan av, på ett nästintill ohövligt sätt:

 

Ord behöver riktas bort från sår

Inte blunda sönder andras utvägar

Bort har långt kvar till undan

Undan har längre kvar till bort

 

I dessa stunder upplever jag att Skogs dikter lär mig nya saker. Inte för att de försöker utföra någon slags didaktisk påverkan, utan på mer indirekta och mer intrikata vis. Det är stiligt gjort. Hon skriver dikter som får mig att tänka bättre, och det är väl om något ett belägg för poesins särställning som människans bästa uppfinning (bättre än elden! bättre än hjulet! bättre än internet!).

Snöapan, Eva-Stina Byggmästar, Fri press förlag

 

Att Eva-Stina Byggmästar så här snart 40 år in på sin karriär som poet – hon debuterade som brådmogen tonåring 1986 – har ökat sin utgivningstakt ska vi nog vara glada för. I fjol kom hon ut med två titlar. Så länge hon fortsätter skriva fantastiska böcker är det ingen – hm, ko på isen (Bo under ko hette förresten en av hennes tidigare böcker). Det dristigt lekfulla anslaget som hon har odlat kan vara både en tillgång och en brist, som kan få en att undra hur lycklig en poet får vara egentligen.

 

Hennes nya bok Snöapan är en andra del i en planerad trilogi som inleddes för två år sedan på Fri press förlag med boken Låt hjärtat tala hjärtats språk. Du kan ha missat den, då det inte är helt lätt att få tag på böckerna från små förlag som Fri press (förlåt om jag lånar en megafon här, men HAR DU HÖRT TALAS OM ATT DET HÄR ÄR EN POET VARS SENASTE BOK – VILL DU KYSSA EN REBELL? HAR NOMINERATS TILL NORDISKA RÅDETS LITTERATURPRIS!).

 

Vi rör oss i kinesiska och japanska landskap, i 42 korta skissartade dikter. Det dricks te, och tonläget är mer nerskruvat och stillsammare än vi vant oss vid som läsare av Byggmästar. Stämningsläget kan påminna om känslan efter katastrofen. En viss yrvaken förundran inför det som finns kvar, trots allt. Kort sagt: när så mycket i världen handlar om krig och våld, både bokstavligt och strukturellt, då är det ibland med förvåning en kan ta del av alternativa förhållningssätt. En pacifistisk hållning dominerar Byggmästars skrivande.

 

Ett skrivande som också kunde kallas ”skrattets poetik”, om vi ska uttrycka oss högtidligt. Ska vi det? Tidigare har Byggmästar levt högt på sin förmåga att ta ned saker på jorden; varför inte ta henne på orden? Hon skriver om missnöje och avund, om vad vi ska med dessa egenskaper till (ledtråd: det ska vi inte). Livet är vad det är. Det finns goda stunder, det finns avskyvärda stunder. Stress, oro, smärta – inget skyddar oss från det.

 

Du säger ”materiellt välstånd”, som om det inte gjorde dig ännu olyckligare, som om du aldrig sett rakt in i Jan-Emanuels blick, som inte bara är tom, den är död. Så glöm föreställningen att pengar räddar dig – pengar har aldrig räddat någon. Om det är något poesin har lärt mig, så är det vikten av jämnmod, och perspektiv. Om vi återigen ska uttrycka oss inte bara högtidligt utan också pompöst: poesin skänker en fristad åt själen. Det låter futtigt? Vänta bara.

 

Byggmästar skriver sin filosofiska poesi (sin poetiska filosofi) med ackuratessen hos någon som inte längre bryr sig om det där som enligt all logik får jorden att snurra. Varför ska ens jorden snurra? Hon skriver att

 

stenar med konstiga

former besöker mig

 

jag blev en sten

med konstiga former

 

Så enkelt är det! Byggmästar har sedan länge varit en av livets små medhjälpare som förmått lindra svåra dagar, när livet knappt går att leva. Dessa dagar som livet så ofrånkomligt innehåller (jag ber om ursäkt att jag spoilar livet för dig som läser det här och är ung). Jag följer med i hennes drastiska vändningar, tankeskutt och kullerbyttor. Andra må finna behag i att vara sökare, men som vi kunde se i citatet ovan: Byggmästar är något mycket rimligare, mycket bättre, mycket finare – det som är kärnan i passiviteten. Varför skulle vi söka efter belöningar? Vi skulle må så bättre om vi i stället lät oss bli uppsökta.

 

Risken med Byggmästars poesi är att den kan få dig att nicka förnöjsamt, att den inte i tillräcklig bemärkelse utmanar dig som läser. Jag ska inte förneka att det finns sådana ögonblick också i denna bok, dikter som ter sig platta eller banala. Hennes dragning till det som i min ungdom kallades ”lull-lull” – du kanske kallar det ”idyllen” – utsätts ändå i tillräcklig utsträckning för utveckling och nyansering. När hon säger: ”jag log / resten av livet”, ska vi ta henne bokstavligt då?

 

Hon har fördjupat den passivt pacifistiska ådran som nog alltid har funnits hos henne (jag började som folk i allmänhet läsa henne på 90-talet, när hon väckte uppmärksamhet med de stillsamt sublima böckerna För upp en svan och Framåt i blått). När diktjaget i en av dikterna önskar bli fjäril och fånga nektar med sin snabel låter det som en dikt från en naivare tidsepok, säg 70-talet, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men metaforerna hos Byggmästar nöjer sig sällan med några enkla och fridfulla lösningar.

 

Ibland kan hon också ta i så det spricker, och återigen vet jag inte om det här gynnar eller missgynnar dikten. Det kan också störa med de många spetsfundigheterna, som bildar en egen ekokammare, med frasmakerierna ”rummet i rummet”, ”hjärtat i hjärtat”, ”en dröm i en dröm”, ”tiden före tiden” … Mer imponeras jag av anspråken när Byggmästars minimalism möter Walt Whitmans maximalism och låter diktraderna klinga av kosmiska anspråk, i en finlandssvensk cover på ”I contain multitudes”.

Där allt är kontrapunkt tid, Göran Sonnevi, Bonniers

 

I drygt 60 år har Göran Sonnevi publicerat poesi (debuten i bokform skedde 1961). Då kan en viss risk föreligga att hans poesi börjar befinna sig på rutinens brant (som det borde heta). Går det på autopilot när han nu slår sig ned för att skriva sina dikter? Han är oerhört produktiv, men vem är jag att klaga på det – blir det inte ett exempel på the pot calling the kettle black?

 

Nu utkommer Där allt är kontrapunkt tid, hans sjunde bok de senaste tolv åren. Den är skriven utifrån hans välkända mönster, med dagboksanteckningar som ställs jämte korta centrallyriska partier. Det är mer utrikes- än inrikespolitik. Medan förra boken i mycket handlade om Corona handlar det nu mycket om Putins krig i Ukraina, och Sveriges medlemskap i Nato, som han en smula förvånande är positivt inställd till nästan utan förbehåll.

 

Denna bok är kortare än brukligt, och innehåller en koncentrerad längre dikt på drygt trettio sidor, ”Etthundra dagar”, som behandlar Ukraina. Hur ska en bevara förståndet när samtiden är helt sjuk? Frasen ”Det vidriga kriget fortsätter” ekar av hans gamla utsaga från 60-talsdikten om Vietnam och ”USA’s vidriga krig”. Dikterna i den här samlingen vänder sig till röster och ansikten. Vännerna blir allt färre, minnena allt tätare. Och nuet? Det kan bara bemötas med trots, och därav ett frekvent emfatiskt utrop: ”Nej!” Som i just långdikten: ”Sommartid       Svårt ställa om för den åldrade kroppen?       Nej! / Tiden ställs alltid om”.

 

Sonnevi tampas med uppgivenheten och vårdar sin vrede. Det är som att ilskan får honom att behålla förmågan att utvecklas och inte stelna i stagnation. Han ställer samman skuggan från en vallmo han planterar vid Anna R[ydstedt]s grav med krigets skugga – båda är svarta. Det här låter prosaiskt när jag återger det, och det gör inte scenerna rättvisa. Fast Sonnevi skriver prosaiskt men lyckas ändå ge det klang och ljus.

 

Nyligen har en mikrodebatt förts om autofiktionens eventuellt skadliga påverkan på samtidslitteraturen. Aase Berg hävdar envist att autofiktion är en mer konstnärlig väg att gå så länge det skrivna iscensätter sitt jag. Jag är böjd att hålla med, och hittar detta drag av självframställning också hos Sonnevi, vars dagboksdiktande säkerligen går att jämställa med Ulf Lundells senaste projekt (är han uppe i volym femton snart?). Kanske en av Sonnevis utsagor här, ”I skillnaden / är ingen skillnad”, kan utläsas som en kritik av de obefintliga gränserna mellan yttre och inre.

 

Dikterna rör sig fritt i tiden och återger händelser från 80-tal och 90-tal, samt en skiss daterad 1964. En alternativ titel till boken kunde vara ”Skuggor i Hades”, för underjordens mörker dominerar i många av dikterna. Men så skriver Sonnevi också om ljuset. Om kärleken – till livet, till hustrun Kerstin, till den ukrainska musiken han lyssnar på. Och så finns motsatsen till våldet, skönheten – hos fjärilarna och blåsipporna.

 

Hans dikter bär enhetliga drag. Det är ett sätt att skriva som säkert är lätt att imitera, men svårt att upprätthålla så här konsekvent. Här finns tiden och musiken, och det är inte svårt att koppla bokens titel till dessa återkommande teman hos Sonnevi. Han skriver en intellektuell dikt av ett slag som inte så gärna går att hitta hos hans svenskspråkiga kolleger. I någon mån tänker jag på T.S. Eliots poesi, en annan poet som var besatt av tiden och med ett starkt fokus på cerebrala ämnen.

 

I och för sig är Sonnevis andlighet betydligt mindre utvecklad än hos Eliot. Eller? Även om han uttalat ber till ”den icke-existerande Guden” sker det med en versal bokstav (minns hur den unge Pär Lagerkvist markerade genom att envisas med att skriva ”gud”). Det är också svårt att inte koppla en dikt om nåden till någon form av trosbekännelse:

 

Ditt ansikte

i den undfådda

nåden      Leendet, inåt

vänt med

blottade

tänder      Mina fingrar

i ditt hår,

dess virvlar

 

Nog är hans dikter stundtals abstrakta, men han har lika ofta nära till ren konkretisering. Det finns en spänning som bär på något förborgat i hur han behandlar sina återkommande ämnen: ”Vi återvänder / successivt / till våra egna skuggor / i vår egen tystnad”. Bilderna är ofta suggestiva, dunkla – och på samma gång genomlysta av klarhet. Det här är dikter som inte går att slita ut; det är dikter som utför liknande ärenden som Karin Boyes dikter, det vill säga som vädjanden från en evighet. Så kan också Sonnevis ständiga närmande till ”framtidens språk” uppfattas, som något ljust och hoppfullt även i de onda tider vi lever i.

 

Något i mig förstår att det inte kommer att bli så många fler böcker av Sonnevi. Det här nämner han själv, att han kanske bara har ett par år kvar (han fyller 85 i höst: född samma dag som Sovjetunionen annekterade Estland, Lettland och Litauen). Det fyller mig med saknad, efter att ha levt med hans poesi sedan jag hade turen att höra honom högläsa dikter ur Trädet någon gång i skarven mellan 80- och 90-tal. Det är inte många poeter jag läser med sådan behållning, och definitivt inte många som likt honom lär ut nya sätt att förhålla sig till världen – både den abstrakta och den konkreta, både den yttre och den inre.

Laguner blomma, Gustav Sjöberg, Bonniers

 

I den invasiva art som går under namnet ”den tjocka svenska diktsamlingen” har vi under våren kunna följa framfarten av arter odlade av Leif Holmstrand (344 sidor), Malte Persson (367 sidor), och Pooneh Rohi (397 sidor). Samt Gustav Sjöberg, vars Laguner blomma har 372 sidor. Den utkom för drygt en månad sedan, men har i skrivande stund inte genererat några recensioner utöver en lokalt förankrad i Norrbottens-Kuriren (Sjöberg är född i Luleå) och en i nättidskriften Opulens.

 

Beror det på att den är svår att skriva om? Onekligen är det så. Jag tampas länge med boken, både fysiskt och mentalt. Med sitt stora format, i gränstrakterna mellan konstbok och coffee table-bok, är det svårt att förhålla sig till innehållet, som sprids över boksidorna och blandar det som i brist på bättre får heta centrallyrik och prosa. Sjöberg har en viss dragning till regelbundenhet, om än det inte riktigt blir systemdiktning i Inger Christensens anda.

 

Ändå blir hans bok något av en svensk variant av hennes ekokritiska diktning från verk som Det och Alfabet. Sjöberg har delat in narrativet i tre längre avsnitt, med tio diktrubriker i vardera. Huvudkapitlen heter ”LACUNA”, ”FABULA”, och ”SILVA”. Att Sjöberg tidigare, utöver böcker utgivna i Tyskland och Italien, i huvudsak har utgivits av OEI editör förvånar inte. För nog är det en stundtals krånglig, intern och svårläst dikt, som utgår från material och med stark förkärlek till det fragmentariska, liksom han skapar sin egen form av symmetri.

 

Naturdikten är en svensk paradgren, och i vissa avseenden försöker Sjöberg skriva i paritet med Harry Martinson. Lyckas han? Det korta svaret: ja. Han har ett mer än lämpligt efternamn åt det här skrivsättet, och jag mer än uppskattar (men mindre än gillar) hur Sjöberg skriver sin alternativa skapelseberättelse, om uppkomsten av liv, av medvetande, av tankar, av språk, av myter, av förtrollning. Vi rör oss bakåt till förexistentiella frågor med hjälp av vattenvarelser och mammutar, och långa rader av svårbemästrade glosor: ”glacial”, ”zoofytiskt”, ”interstitellt”, ”diafona”, med flera.

 

Det svåra för mig består i att boken inte så enkelt kan beskrivas utan att det reduceras till deskriptiva utsagor. Det är inte alltid lätt att känna sig delaktig i det som gestaltas, även om beröm måste utdelas åt hur Sjöberg kombinerar variation med konsekvens. Ibland ser det ut som nidbilden av svensk 2000-talspoesi. Jag tänker mig Killinggängets briljanta reklamfilm för skivan ”Absolute Kroumata 9”:

 

därefter natten och till sist

 

 

i en rent brokig representation bruten i ett flertal perspektiv     fanns i ett fågelns,

                                                                                                    var den en fisk.

 

 

ett skjul ur avbördat vatten

 

 

löpte sfäriskt

 

 

men en fågel kunde den också vara. genom minne hyddor visar

                                                                                             samtidigt fram, till flera kroppar.

 

 

denna blomma

 

Mellanrummen mellan varje rad ska vara fyra-fem gånger större dessutom. Det är en lågt hängande frukt att raljera över konst som anses ”svår”, och jag vill inte bidra till att vi ifrågasätter konstnärers autonomi (till att börja med kan vi sluta kalla dem ”kulturarbetare”). Jag vet å andra sidan inte vad jag mest vill förmedla med den här texten: är det här en bok man läser, eller blir hypnotiserad av? Sjöberg visar ett språk som spruckit itu, som rivits sönder av det obeständiga i vår existens. Han skriver in sig i den ekokritiska traditionen som var så het för cirka tio år sedan.

 

Det finns många trådar att plocka upp. Som de ibland dristiga avstavningarna: ”för- / samlad”. Eller den märkliga stavningen i några av bokens partier: ”jun+g:fru mari:e ko:ju:r”. Eller katalogiseringarna av flora och fauna. Eller blandformerna, där det går att spåra haikuns treradiga form likväl som långa prosastycken. Eller kursiveringarna. Eller de arkaiska 1600- och 1700-talsstavningarna. Och så vidare. Ibland styr formen över innehållet, och ibland är det tvärtom innehållet som styr över formen.

 

I viss mån följer prosastycken konventionerna mer än den renodlade poesin: ”de kunde ha djupt eller grunt vatten, gösarna, allt eftersom det låg till. men vad hade detta med henne att göra? hon såg hur de rodde i land kullblåsta träd, då de kom drivande nedefter storälven.” Det som tidigare var ett val – den alternativa livsstilen att leva ekologiskt och mindre tärande på jordens resurser – kommer förstås tids nog att bli nödvändigt. Sjöberg skriver om sjöar som försvinner, om ”de tider när djuren inte fruktade människan utan talade med henne öppet och glatt.”

 

I dessa kursiverade prosadelar (avsnittet ”På stranden”) finns några av bokens mest intressanta och givande spår. Det här är nog en av de märkligaste diktböcker jag har läst, nästan skamlös i sina pretentioner. Det är inte alltid lätt att vistas i Sjöbergs värld, men avslutningens treradingar är oerhört vackra och på gränsen till hoppingivande efter så mycket mörker som har tecknats, som när han skriver att ”tillfälligtvis”

 

kunde vi vistas där i det som hade skett.

även snön var där, dess framtida skugga

föll i ljuset av vintrar som födde, blev

 

vår havda annorlundahet: flödets slut

betecknade flodens begynnelse, vi

artikulerades inte som ord, men

 

”vilken kunde vi leva?” Utan att göra anspråk på att kunna besvara frågor som denna är det ändå en fin avslutning på denna utmanande och överlastade bok. Den kanske måste beskrivas som både bra och dålig.

Där kärlek sker. Om hiv, aids och vännerna vi förlorade, Bodil Sjöström, Weyler

 

Våren 1983 hade en bekant till mig bildat ett hårdrocksband, och som brukligt var skumläste han en engelsk ordbok för att hitta ett coolt band. ”Vad sägs om … [infoga konstpaus] – Aids?” Kanske inte så lämpligt, invände jag, som till skillnad från honom hade följt Rapports och Aktuellts inslag om den nyupptäckta epidemin. Han pekade på ordet i boken: ”Adze”. ”Det betyder stridsyxa”, tillade han. Är det säkert att du uttalar det rätt? undrade jag beskedligt.

 

Den som sökt en historieskrivning om hur det gick till när aids blev ett begrepp i Sverige kan rådfråga Bodil Sjöströms nya bok i ämnet, Där kärlek sker. Parallellt med att hon själv anländer till Stockholm för att leva öppet som lesbisk blir den nya sjukdomen allt mer framträdande. Hon går på många begravningar, och överger sina planer att jobba som djurskötare med att ta anställning på nyinstiftade Noaks Ark. Och den som för tio år sedan följde Jonas Gardells fiktiva men i hög grad dokumentära romantrilogi Torka aldrig tårar känner igen mycket av stämningen, som den drastiska blandningen mellan hedonistiskt festande och dödligt allvar, och den frigörande resan från småorternas inskränkthet till huvudstadens anonymitet och brist på stigmatisering.

 

Ändå handlar boken förstås mycket om just stigmatiseringen av de smittade. Sjöström återger olika levnadsöden, och låter många komma till tals: läkare, psykologer, smittade, dödssjuka, missbrukare, politiker. Det är en metod som eventuellt har influerats av hur Svetlana Aleksijevitj och Marit Kapla så framgångsrikt har odlat, men skillnaden här är att Sjöström inte har gjort redigeringsjobbet. Därför blir berättelserna ofokuserade och onödigt långrandiga. Sorry, men att ämnet är angeläget räcker inte om framställningen saknar styrsel och riktning.  

 

Dessutom: för trettio år sedan gav Sjöström i samarbete med Elisabeth Ohlson och Anders Odelius ut boken Med våra ögon, som skildrar samma tidsperiod. Vad har tillkommit i den här boken? Som bärande tema finns ett gigantiskt lapptäcke, sytt av anhöriga till 50 000 döda i sjukdomen, ett konstverk som ofta ställs ut i USA. Sjöström berättar gärna om detta lapptäcke, men det förankras aldrig i ett narrativ kring sjukdomen. Vi fattar att det varit ett nödvändigt och välgörande terapeutiskt arbete, men det är ett skrymmande verk som stjäl utrymme från den mer intressanta berättelsen om olika personer som drabbades.

 

Ibland blir det också intimt på ett kladdigt sätt, som när Sjöström önskar att hon fick aids, ”som en sorts solidarisk handling”. Det är ju nästan lika osmakligt som när Lars Norén önskar att han var jude, för att få ha ett erforderligt trauma till sitt lidande. Även utan diagnosen arbetar Sjöström ihärdigt för att underlätta för de drabbade.

 

Boken följer kronologin, och påminner om en tid som måste kallas hysterisk, med en rädsla som lamslog den del av befolkningen som betraktade farsoten på behörigt avstånd. Det som inledningsvis i USA fick heta ”gay cancer” blev på svenska ”bögpesten”. Vi får inte glömma hur många som offentligt uttryckte förhoppningar att den dödliga sjukdomen skulle få bögar att omvända sig till heteronormen. I takt med att fler kända personer – Rock Hudson, Sighsten Herrgård, Liberace, Freddie Mercury – dör ökar i viss mån toleransen.  

 

Det är förstås tråkigt att behöva påpeka att en bok som denna tråkar ut läsaren. Men Sjöström arbetar för mycket utefter principen ”först gjorde jag det här, sen gjorde jag det här”. Ingen ska tvivla på att hon utfört strålande och viktiga insatser, men framställningen är för enögd och ensidig i sin strävan att så markant ta ställning. Den homofobi hon skriver om har förstås inte heller helt försvunnit. På många håll i den så kallade upplysta världen ser vi hur reaktionära krafter försvårar för HBTQI+-personer. För all del blir Sjöströms bok en värdefull del av historieskrivningen, och något säger mig att främst yngre människor med ett uns intresse för queera frågor borde läsa hennes bok.

Blotbok, Per Holmer, Tragus förlag

 

Fakta i målet: för lite drygt 50 år sedan debuterade Per Holmer med två böcker. Den ena var motbok och utgavs på Poesiförlaget (samma år debuterade bland andra Bruno K. Öijer och Eric Fylkeson på samma förlag). Länge umgicks Holmer med tanken att skriva en motbok till debuten, men vad skulle den heta? Efter att ha förkastat ett dussintals förslag fastnade han för Blotbok, med programförklaringen ”Slakt eller offerrit”. Formatet är identiskt, det som då var proto-formatet till CD-skivans konvolut har nu blivit vintage.

 

Den här textens sju korta kapitel är skrivna under 2000-talet, en period då Holmer inte varit så aktiv som författare. Hans verklista på femton titlar listar endast en under hela 2000-talet fram till denna. I gengäld har han varit desto flitigare som översättare, och har du läst Cees Nooteboom eller Hugo Claus har det med största säkerhet varit tack vare Holmers förmedling.

 

Texterna här är delvis tillkomna i dagbokens form. Det är ju en form som uppmuntrar till det fria associerandet, och det kan bli ofokuserat och virrigt. Holmer resonerar kring olika språkformer: tal-, skrift-, och drömspråk. Som jag förstår det förespråkar han inlyssningen framför jargongen, där det senast nämnda inte ska överstiga 15 % av en text. Han kallar det för groggvirket. Men har jag missförstått: är inte groggvirket typ tonicen? Den måste väl ändå överstiga 15 %, om du inte blandar lika starka drinkar som Philip Larkin?

 

Två texter som sticker ut är i första hand en enaktare om August Strindbergs möte med Ola Hansson och Laura Marholm, skriven för en Strindbergsfestival 2006. Pjäsen lider väl av en åkomma som så många litterära verk som innehåller författare, något som borde kallas ”Wikipedia-syndromet”. Det var likadant när Göteborgsteatern i höstas spelade Mary Shelleys liv – där karaktärerna inte kunde yttra en replik utan att den kunde beläggas med något ur dennes biografi.

 

Ett bättre ideal vore att eftersträva det Ken Russell gjorde i filmen om Lord Byron och Shelley-klanen, Gothic: det vill säga, att ta större estetiska risker och våga närma sig pekoralet, men frigöra sig från det biografiska. Men Holmer ska inte klandras för mycket: jag har sett skickliga skådespelare som Thommy Berggren och Jonas Karlsson misslyckas med att ge Strindberg liv. Konst ska kort sagt inte vara didaktisk.

 

Holmers övriga texter behandlar åldrande, sjukdomar, dödsrädsla. Att det finns en del självömkan kan inte avhjälpas. Är det inte en smula självupptaget ändå? Inte endast. När Holmer skildrar sig själv som ”[o]ändligt mycket mer murmeldjur och mullvad än påfågel” är det lätt att sympatisera med honom, men också att inse att det är en omöjlig livshållning för den som vill odla sitt varumärke och göra intryck i den litterära offentligheten.

 

Det är också med sorg jag tar del av informationen att Holmer har fått nio stycken av sina romaner refuserade. Därav blir det inga fler. Ett kort utdrag ur en av refuserna utspelar sig under 60-talet, och verkar ha Doorslåten ”The River Knows” som källa (Vad floden vet). Att det kommer i snitt 3-4 översättningar om året signerade Per Holmer är en viss tröst.  

Heroin chic, Maria Kjoss Fonn, Flo

 

Minns du 90-talet? Klart du inte gör. Musiken var med få undantag (PJ Harvey, Portishead, My Bloody Valentine, Suede) överskattad. Det gjordes inga vettiga filmer. Alla tv-serier var dåliga. Gavs det ut böcker? Inte vad jag minns. Och modet? Heroin chic, det utmärglade nerdekade som passade höga glåmhögar, typ Kate Moss (också överskattad).

 

Jag har inte tänkt på 90-talet sedan det slutade (ungefär när Kurt Cobain tog sina inledande ackord i ”Smells Like Teen Spirit”), och ännu mindre på heroin chic. Förrän nu, då norska Maria Kjoss Fonns andra roman med titeln Heroin chic har översatts till svenska. Tillåt mig himla med ögonen åt ännu en ung kvinna som knarkar och – ugh! – berättar om det i en roman …

 

Men ack, så fel jag hade i detta avseende. För Kjoss Fonn har skrivit en bladvändare som eliminerar alla farhågor att det ska resultera i den misery porn som skrivs av klåpare som Dave Pelzer (minns du boken Pojken som kallades Det? den kom på 90-talet, just saying) och Hanya Yanahigara. Hur lyckas hon med det? Helt enkelt genom att lyda det enkla råd Neko Case släpper fram i sin sublima låt ”Hold On”: ”That echo chorus lied to me with its hold on, hold on, hold on, hold on”. Eller med William Blakes ord: ”Damn braces; bless relaxes”. Blake nämns av Kjoss Fonn i romanen: han är en av huvudpersonens pappas favoritpoeter.

 

Nåväl. Elise är ett gudabegåvat musikaliskt underbarn, med en röst av silver när hon sjunger. Hon växer upp i ett välordnat hem, med starkt kulturellt kapital: Blake, Bach, Bob Dylan. Ändå trillar hon dit, först i anorexin, sedan i ett eskalerande drogmissbruk. Varför super Jeppe? löd en ofta upprepad fråga när jag var ung, med syftning på danske Ludvig Holbergs komedi från 1700-talet. Något svar gavs inte. Varför bedöva sig med droger? För att livet känns för starkt – eller känns för lite.

 

I Elises fall handlar det mer om ett subtilt självförakt. Att hon straffar sig själv med allt starkare droger. Hon träffar Joakim, en demonisk rocksångare, farlig och sexig, och någon som får hennes hjärta att slå långsammare. Men deras relation problematiseras när han försöker bli ren, och hon vill fortsätta ta de droger som får henne att försvinna från allt. Men romanen berättas genom ett efteråt. I nutiden har hon träffat den rekorderlige Sigurd, och går ett tolvstegsprogram hos Anonyma Narkomaner. Det går bra – men lätt är det inte. Här ska inte heller sägas hur det går. Men som Jeanette Winterson visste att berätta: ”Pleasure on the edge of danger is sweet”.

 

Jag gillar den här romanen så mycket därför att Maria Kjoss Fonn inte för en sekund ägnar sig åt att skam- eller skuldbelägga, eller att falla för frestelsen att skriva en konsumentupplysande text som kan summeras med de tre orden ”ta aldrig droger”. Ok, droger är skit, men vet du något – livet är också skit. Elise drivs av ”begäret efter den kemi som får [henne] att gå från förfärlig till fantastisk på en sekund.” Hon vill inte för en sekund ha sympati, förståelse, medömkan, eller ens bli beundrad.

 

Det finns några diskreta antydningar om en mamma som kan ha planterat sina egna stäckta musikdrömmar på sin begåvade dotter. Att hon långt upp i vuxen ålder fortsätter kalla Elise för ”lilla älvan” – inser hon inte hur skadligt det är? Samtidigt som mamman ägnar sig åt ett högst olämpligt beteende på kontot medberoende är det förmodligen ändå hon som håller sin dotter vid liv. När mamman konfronterar henne och anklagar henne för att fullt medvetet ha börjat med heroin svarar Elise: ”Ingen vet vad heroin är förrän de inte får ta det”.

 

Det våghalsiga bildspråket är träffsäkert och ger ofta nya insikter. Visst, den bild av ångesten som Elise förmedlar har lånats av Sylvia Plaths glaskupa, men det huvudsakliga är vad Kjoss Fonn gör med denna metafor. Det vill säga: gör den till sin, använder den för att ge ett autentiskt porträtt av hur Elise upplever tillvaron. ”Vara stark och mäktig genom att vara svag och bräcklig”, som hennes kryptiska formel lyder.

 

Det är en skörhet som lockar till sig en dirigent som begår regelmässiga övergrepp när hon är som mest utsatt och sårbar. Och givetvis finns det ett samband mellan droganvändandet och de skadliga relationer hon inleder. Allt bara sker, och Elise betraktar allt med den blick som skärskådar och genomskådar. Det finns inte heller minsta uns av offermentalitet hos henne, hur djävlig hennes vardag än blir, i jakten på droger och de uppoffringar hon tvingas till, hur hon hela tiden flytta fram sina gränser – fysiska, mentala, etiska. Och som somliga av oss vet mer än tillräckligt om: den som börjar flytta fram sina gränser upptäcker tids nog att det inte längre finns några gränser kvar.

 

Att Maria Kjoss Fonn inte entydigt tar avstånd skulle kunna göra Heroin chic till en farlig bok. Fast en får vara bra dum som lockas att ta droger av att läsa om Elises upplevelser. Kjoss Fonn berättar klarsynt, sakligt och exakt vad drogerna gör med ens kropp, med ens psyke. Hon registrerar och analyserar. Och något går sönder i mig när jag läser, och det fortsätter att gå sönder genom hela romanen.

 

När Sara Stridsberg slog igenom med sina första romaner fick hon del negativ kritik för att hon skrev så vackert om det eländiga, att hon frossade i att göra estetik av våldet. Men det är en balansgång, och jag vet ärligt talat inte om jag pallar för att läsa många böcker av detta slag; jag vet bara att jag fullkomligt älskar Stridsbergs romaner, och att jag också älskar Kjoss Fonns sätt att skriva. Och det beror väl om något på att båda klarar denna balansgång, att de inte skriver spekulativt, hur mycket av melodramens förråd de än belastar sina romaner med. Porträttet av Elise blir trovärdigt trots alla de estetiskt tilltalande slutsatser hon kommer fram till. Därmed skapas en helt egen litterär värld, en värld som ter sig filmisk eller nästan framstår som i en saga eller i en tecknad serie med sina ofta teatraliska uttryck.

 

Det här blir i slutändan ett socialrealistisk reportage som undviker den didaktiska rävsaxen. Elise har tillbörligt avstånd till sitt eget trauma. När hon är Lucia och hennes hår börjar brinna ropar de andra barnen ”Hennes hår brinner!” Själv är hon så avståndstagande till sitt eget att hon också tänker: ”Hennes hår brinner!” Romanen är full av sådana klargörande ögonblick, som tillsammans fullbordar ett porträtt av en människa som kan summeras med Courtney Loves ord från en av Holes bättre låtar (ok, det gjordes en och annan banger under 90-talet också): ”How are you so burnt, when you’re barely on fire?”

I rött, svart och vitt. Sara Lidmans språkdräkter, med bilder av Maria Sundström, Annelie Bränström-Öhman, Ellerströms

 

Förra året var det 100 år sedan Sara Lidman föddes, värt att uppmärksamma. Som pendang till den ambitiösa (dag)boken Levtrådar finns också litteraturvetaren Annelie Bränström-Öhmans senaste bok om en författare hon tidigare ägnat en monografi i kärlekstemat samt utgivningen av författardagböckerna. I rött, svart och vitt samlar några texter kring klädtemat i Lidmans böcker, med fokus på Jernbanan-septologin (1977-1999).

 

Bränström-Öhman visar hur Lidman låter språket ta färg och form av tyg, textil, kläder. Nyligen läste jag Anna Nygrens essä Pyssel, där hon uppfinner ordet ”text-il” för att demonstrera sin arbetsmetod att skriva taktilt och textilt. Ett påhitt Lidman nog skulle ha uppskattat. För här finns åtskilliga exempel på hur Lidman väver och syr sina texter, och även redovisningar för hur ingående hon gör efterforskningar av både teoretisk och praktisk natur för att göra romanerna autentiska.

 

Det är tre färger som dominerar, och till vardera har konstnären Maria Sundström avbildat ett klädesplagg framför ett svartvitt fotografi från Missenträsk, författarens hemtrakt. Att jämställa en författares litterära stil med dennes klädstil är en vansklig syssla, och det görs inte så stor sak av det i boken. Dock finns det fog för en läsning som betonar spårsökandet, att vi läser med nosen; ja, en intuitiv läsning som måste kombinera den inlärda kunskapen med ett visst mått av instinkt, för att läsningen annars blir antingen för cerebral (a.k.a. tråkig) eller för känslig (a.k.a. pjunk).

 

Det här avhjälps av att Bränström-Öhman skriver i följsamhet med Lidmans kärvhet, ett bistert tonfall som alltid ger utrymme åt det muntra. Uttrycket ”stilens munterhet” härstammar från Lidmans dagböcker, och är en beskrivning som också kan tillämpas på Bränström-Öhmans bok. För den är muntert skriven, med fin balans som inte låter det vördnadsfulla ge efter för hagiografin.

 

I Bränström-Öhmans läsningar blir kläder betydelsebärande element. Ett av de misstag som ofta kan åberopas är uppfattningen att kläder och mode är lättsinnigt – senast Ottessa Moshfegh i en SvD-intervju där hon intresserar sig för mode för att ”det är trevligt att ha något ytligt att ägna sig åt”. Bränström-Öhman anför Sara Danius som en av få litteraturvetare som tagit mode på allvar.

 

Som förklaring till det som gör Jernbanan-böckerna så konstnärligt lyckade föreslår Bränström-Öhman att Lidman använder en stil som är sammansatt av olika komponenter. Dels det hemvävda eller hemspunna – det dialektala – med köpetrådarna – det litterära. Därav blir stilen så levande, så dynamisk. Den här boken fungerar både som en lättsam introduktion till Lidmans författarskap och ett underförstått argument varför vi ska läsa hennes böcker.

 

Sara Lidman var under större delen av sin levnad en central figur i den svenska offentligheten. Det vill säga, inte som nu endast inom de kulturella eller litterära fälten. Det var ju möjligt under 1900-talet att bli ”kändisförfattare”, med en konkurrens som inte inkluderade influencers, dokusåpakändisar, talangtävlingsstjärnor, etc. Är Lidman en läst författare idag? Svar ja, om du frågar verksamma svenska författare och kritiker. Men för allmänheten är hon nog sorgligt bortglömd.

 

Fråga en slumpvist utvald ungdom i Umeå som inte aktivt jobbar med litteratur om hen vet bakgrunden till Sara-tunneln utanför tågstationen. Svaret lär bli beklämmande negativt. Kan sådant åtgärdas? Det låter som en retorisk fråga. Om ett par år eller så, när Lars Trägårdhs kanon-kommitté är färdiga med sin svenska kulturella kanon, får vi väl ett svar om framtidens barn ska ges chansen att få läsa något av Sara Lidman.

Hur man möter en mamma, Kaj Korkea-aho, Förlaget

 

Kaj Korkea-aho är författare till fyra romaner, där den senaste, Röda rummet, fick uppmärksamhet efter att ha nominerats till litterära priser. Parallellt med dess framgång arbetar han med sin partner Niko för att bli föräldrar. Länge går det sisådär. Han dokumenterar arbetet i den självbiografiska Hur man möter en mamma. 

 

Och nog är det ett arbete, där det inte räcker med att fatta beslutet. Rätt mamma ska hittas. Mycket av boken består därför av möten med kanskemammor. Där finns de lesbiska paren Sanna och Helena, samt Krista och Soja, och Sinna, hon som de får svårt att komma överens med om förutsättningarna, såsom att Kaj vill att barnet ska bli tvåspråkigt (svenska och finska). Till slut blir det Emmi som blir den mamma de beslutar sig för.

 

Utifrån den finska horisonten verkar en berättelse om samkönat föräldraskap saknas. Korkea-aho nämner svenska Kristofer Folkhammars Är det barnen, baby?, som delvis hade en annan utgångspunkt (romanens Kristofer var singel). Folkhammars bok var mer köttig, hade ett mer desperat tonfall – Korkea-aho är stundtals för klämkäck i sin strävan. Men ok, han berättar frispråkigt om egna åkommor, om buljonglik sädesvätska, om vätskeansamlingar i testiklarna, likväl som om samhällets problem, om hur spermiekvaliteten har gått ned de senaste fyrtio åren i västvärlden, liksom barnafödandet, och att singelhushållen är flest i Norden.  

 

Ibland kan jag störa mig på Kajs och Nikos långa kravlistor när de ska välja lämplig mamma åt sitt barn, även om det är långt till Michael Bindefelds absurda och smaklösa kontrakt med den amerikanska surrogatmamman (bollsinne, längd, judiskt påbrå, etc). Här saknas en känsla för att kontrollen måste åsidosättas: allt går inte att planera. Det här lär sig Korkea-aho så småningom, även om han trycker på vikten av att mamman ska vara snygg, trevlig och leva ett ordnat liv – ändå mer rimligt än småaktigt.  

 

Bättre fungerar berättelsen om Kaj Korkea-ahos uppväxt i frikyrklig miljö, där han tampas med Bibelns förbud och till sin fasa upptäcker att han som trettonåring förälskar sig i en jämnårig kille. När det några år senare är dags för millenniebuggen som hotar att ödelägga världen välkomnar han det, om alternativet ändå är att han ska leva i celibat. Nu visade det sig vara lättare än väntat att komma ut ur ”skåpet”, som man säger i Finland. Föräldrarna var högst förstående, om än inte odelat entusiastiska. Den internaliserade homofobin har han fått bearbeta på egen hand.

 

Men nog har det för honom varit en kamp att leva ett liv som mer eller mindre öppet homosexuell, och jag kan bara önska att de som mobbat honom och andra tycker att en livslång depression för offret är ett pris som gör det värt kränkningarna. Jag finner hos Korkea-aho en berättare, som lyckas levandegöra kampen för att bli pappa. Ett inledande löfte får mig att tänka på Muminpappan, när han lovar: ”jag slutar med: alkohol, slarv och ironi”. Ett av de tänkbara paren får honom också att associera till Tofslan och Vifslan, Tove Janssons ikoniska queera par med förankring i verkligheten.

 

Det finns också några partier där han försöker komma till rätta med den ilska han gått och burit på. Men mest av allt liknar det en handbok för par som är i samma situation. Så här kan man alltså gå till väga. Arbetet inleds september 2020, och boken avslutas juli 2023. Porträttet av Niko ska väl vara i bakgrunden – ingen kan betvivla Kajs kärlek till honom – men ändå framstår han mest som en konflikträdd och undergiven foil till protagonistens storslagna tankar och känslor. Och känslorna är uppskruvade. Men dramatiken saknas, för tidigt anar man hur det ska gå.

 

Det ska ändå inte förnekas att Korkea-aho kan skriva, att han säkerligen gör en stor insats för andra barnlösa homosexuella par. Inte är det en lätt match, och inte heller är det säkert att det går bra i slutändan. Men med så mycket hårt arbete som ligger bakom kan man bara önska att det ska bli en god fortsättning för Kaj och Niko.

Förstörelse, Iida Rauma, översättning Janina Orlov, Rámus

 

En erfarenhet många delar men som är underrepresenterad i fiktionen är skolmobbningen. Med undantag för Birgitta Häggkvists kusligt inkännande kortroman Försöksråttan från 2001 har det varit tunnsått med skildringar som lär oss något nytt i detta ämne. Från finskt håll utkom för två år sedan Iida Raumas besynnerliga roman Förstörelse. Efter att ha väckt stor uppståndelse i hemlandet finns den nu tillgänglig för svenska läsare.

 

Det är ingen inställsam roman Rauma har skrivit. Dess avsaknad av kapitelindelning ger inget utrymme åt andhämtning utan låser fast läsaren i berättelsen, som fokuserar på de forna klasskamraterna A och Ira. A är en sömnlös och neurotisk lärarvikarie på ett högstadium med demonstrativt ointresserade elever. Hon har övergetts av flickvännen Henriika. Nu läser hon sina gamla blommiga dagböcker och konfronterar Ira, som i sina romaner har utgått från en händelse när hon i elvaårsåldern närapå dränktes av några klasskamrater. Den händelsen, och en utförligare mobbning som drabbade A i en musikklass något senare, utgör själva stommen för berättelsen.

 

Men det är också en roman som förhåller sig till sitt stoff på ett skevt, obalanserat och rentav vildsint sätt. Det är uppenbart att Rauma har angelägna saker att säga i ämnet mobbning, och ärendet är minst sagt angeläget. Min initiala irritation över att framställningen sker på ett så kaotiskt sätt ger också vika. Det är en berättelse som söker sin form och sin struktur efter att de har ödelagts, och romanen lyckas förmedla sina bistra lärdomar om grupptryck och den tystnadskultur som kan råda där ytan är idyllisk.

 

Platsen är Åbo, men ämnet är universellt. Med bister ironi lär Rauma ut att medan bränder och krig misslyckades med att ödelägga staden har stadsplanerarna varit mer framgångsrika i att ödelägga stadens själ. Parallellt med hur berättelsen om mobbning avtäcks gestaltas en stad i förfall. I skolans materialförråd tävlar spöken och råttor om utrymmet. Allt detta förstärks av en Jante-lag som inte ligger den svenska tolkningen efter.

 

Det som imponerar allra mest med Raumas roman är hur den rör sig i cirklar neråt hela tiden, mot de smärtpunkter som frigörs av mötet mellan A och Ira som vuxna och de strukturer kring lydnad och makt som skickligt avtäcks. Främst A bär på ett internaliserat självhat, och romanens många referenser till Kurt Cobain uttrycker en förståelse för hans låttitel ”I hate myself and want to die”. De mönster som romanen tecknar blir allt mörkare, och de avslutande 200 sidorna läser jag med krampaktig spänning.

 

Ytterst handlar det om vem som äger rätten till en historia: A, som drabbades av den, eller Ira, som tar sig rätten att skriva om det i en roman. Rauma själv har skapat ett dubbelt självporträtt av märkligt slag, där hennes drag kan anas i både A och i Ira. Det genererar en fruktbar ovisshet under läsningen, där tvivel och oro kämpar om herraväldet. Det här är en läsvärd roman vars idéinnehåll jag kommer att bära med mig länge.

 

(Också publicerad i Vi, 4/24)